En väldigt vanlig mamma med ett väldigt ovanligt barn

– the story of my life in a box typ!
Sen jag blev mamma har jag ofta känt mig ensam och utanför.

Att jag inte hör till. Att jag är avvikande.

När min dotter föddes den där dagen i början av juni, var hon alldeles perfekt och underbar. Allt hade gått så oförskämt bra och lyckan var fullständig när hon låg i mina armar som ett rykande färskt knyte. En människa som jag burit under mitt hjärta under nio månader, en människa som resten av mitt liv skulle fylla det. Vi åkte hem i tron att allt var precis som det skulle och tillvaron som föräldrar visade sig vara precis som vi hade föreställt oss, en bebis och vi blev plötsligt en riktig liten familj på tre, som vi hade planerat och drömt. Jag var mammaledig och satte mig med förväntan på bebisbussen där alla ombord drack stora latte, diskuterade amning, BVC och barnuppfostran.

Ett kort tag fick jag sitta där på mitt säte med knytet i famnen, jag fick vara med i gemenskapen och alla hade så trevligt tillsammans. Skratt och skoj fyllde vår buss där vi konstaterade att det är så fantastiskt att vara mammalediga ihop och kunna prata om alla gemensamma intressen, nämligen allt som rör våra jämngamla bebisar. En tid gick.

Jag minns sen mina första besök på öppna förskolan med en stor klump i magen. Fortfarande än i dag kan jag få tårar i ögonen när jag tänker på dessa tillfällen fast det är många år som har passerat sen dess. Bebisarna hade nu hunnit bli några månader och gått från hjälplösa skrynkliga knyten till jollrande riktiga barn som vände sig, upptäckte världen och ständigt sökte kontakt. På golvet kravlade de runt, med korviga söta ben och nyfikna ögon. Delade leksaker och klappade i händerna på sångstunden. Alla barn gjorde detta utom mitt. Min lilla flicka, fortfarande bebis. Hon låg där på rygg, med knutna händer och tittade upp i taket. Jag försökte förtvivlat puffa lite på henne för att hon skulle kunna vända sig, komma i gång.

En anställd dam med grått hår tittar på mig och jag ser något i hennes ögon som jag nu förstår kanske kan vara insikt. Och medlidande. Hon säger ”det verkar ta tid för den här lilla tjejen”. Och hon säger det inte på ett hoppfullt sätt, utan på ett beklagande och lite ledsamt vis. Där någonstans började jag inse att jag inte längre satt i den där bussen full med likasinnade. Jag satt ensam kvar medan resten hade klivit av på en hållplats jag inte hade tillträde till. De hade börjat planera förskola och köpt skor till sina barn som nu sprang för egen maskin. Jag sitter kvar med mitt barn som inte behöver något på fötterna för hon kan inte gå. Inte heller har hon lärt sig att varken prata eller äta själv.

Någonstans börjar en massiv utredning kring mitt barn och en resa i sig. En resa med mycket förvirring, frågetecken och olika bud som ska komma att pågå i många år. Jag saknar bussturen från förr. Jag saknar tillhörighet ty mitt barn är inte som andra barn men inte heller ett barn med en fastställd diagnos. Vi befinner oss i limbo där ingen vet någonting om min dotters utveckling eller framtid, där ingen har svar på mina förtvivlade frågor. På bussen är det ensamt och kallt. Sätet skaver i ryggen och jag inser att inte ens chauffören är kvar därframme längre. Det är jag och mitt annorlunda barn som är på väg någonstans mot en okänd destination som vi inte vet någonting om. Ensamma i vår lilla bubbla av konstigheter. Av habilitering, assistans och mängder av läkarbesök.

Men så en dag kliver det på ett nytt gäng på bussen. Jag häpnar. Gapar rent av! Det är såna som har det som vi! Det finns tydligen några människor som HAR DET SOM VI! Gemenskap, fast på ett annat sätt. På nytt sätt. Men på intet sätt sämre!

Några ord jag skrev där och då, kring vår första träff med Föräldraföreningen Anonymous får runda av för mig, för denna gång:

Vad konstigt det är att vara på funkisträff en helg. Det känns som att göra ett avstamp från jorden rätt upp i rymden och när man når stratosfären tar man höger. Vintergatan 5. Där ligger det en funkisplanet som är ganska lik jorden när det gäller luft, vatten och klimat. Förutom att där bor enbart föräldrar som fick barn som blev något annat än vad man trodde de skulle bli. Vi har under ett gäng intensiva timmar upplevt gemenskap, haft mycket nära till gråten, skrattat mycket, pratat och tagit del av andra människors liv på ett öppet och ärligt sätt. Som att slå upp ett fönster och se en annan utsikt än vanligt, en smått annorlunda utsikt men ändå ack så välbekant. Vi utbyter erfarenheter, ger varandra tips och en och annan kram. Inget är konstigt eller avvikande. Allt känns nära, nära. Naket och avskalat.

En samling människor med många olika yrken och bakgrund men med så mycket vi delar i den korta stund på jorden som kallas livet. Ett par som liksom undertecknad är nybörjare i sällskapet, presenterar sig och berättar vad de arbetar med. Jag får bestämt för mig att de säger “kommunister”. Funderar vidare ett tag och måste till slut väsa till Gullanpappan: “alltså, är det inte konstigt i ett sånt här sammanhang att säga att man är kommunist till yrket?” Det visar sig att de inte alls var kommunister utan journalister.

På söndagsmorgonen vaknar jag med en dikt av Karin Boye i huvudet. Det har nog aldrig hänt tidigare. En helg som verkligen sticker ut på många sätt alltså. Så när jag möter en pappa i trappen på väg till frukosten så citerar jag: “den mätta dagen, den är aldrig störst. Den bästa dagen är en dag av törst.” När han lite frågande möter min blick fortsätter jag med stor inlevelse och höger arm utsträckt: “Bryt upp, bryt upp. Den nya dagen gryr. Oändligt är vårt stora äventyr”. Sen går vi båda för att äta frukost.

Men allting har en ända utom korven som har två, så till slut är det dags att ta farväl av nyfunna vänner och styra tillbaka mot den inte så äventyrliga vardagen. Det känns svart och tungt, den sedvanliga förnimmelsen av baksmälla gör sig påmind som andra gånger man slappnar av, får barnfri tid och sömn under en hel natt. Nu har vi dessutom sovit två hela nätter i en gudomligt mjuk säng. Kommer man någonsin att bli normal efter en himmelsk upplevelse?

När vi kliver in genom dörren har vi känslan av att ha varit borta ett bra tag. Jag kollar datumen på brödet och funderar på om blommorna behöver vattnas. Trots att vi åkte hemifrån i förrgår. Huvudet är fullt av intryck och hjärnan jobbar på högvarv för att sortera och bearbeta allt vi fått uppleva. Det har varit. Mäktigt.

Vi vinkar av farmor och farfar som antagit utmaningen att vara barnvakt så länge, med tacksamhet i våra hjärtan och glädje i själen. Fröken själv verkar trött men glad att se oss. Jag har henne nära mig under kvällen, det är nyttigt att sakna sin fina skatt.

Tänker på det Sören Olsson sagt under dagen: det spelar ingen roll om barnet blir friskt, huvudsaken är att det blir älskat. Spot on.

/Malin Forsberg